Ännu en frukost med mor som läggs till det förflutna och som sakta bara blir till ett minne blott bland alla de andra. Kan inte sluta fundera över hur kaffet kommer smaka imorgon, sista koppen som man tar tillsammans på ett tag. Kommer det smaka annorlunda tro?

Har nog inte riktigt förstått att man flyttar 120 mil ifrån alla som i mina ögon står för allt vad trygghet, närhet och kärlek är. Just nu känns det som att det är en härlig weekend med gossen som väntar, fast med ett jäkla tungt bagage. Bomben är inställd på söndag kl 13. Då kommer de där känslorna, en frisk blandning av tomhet, ensamhet och en hög dos ångest fylla hela mig är jag rädd. Men tror också på att förväntan och upprymdheten ska lyckas göra sig hörda i hela kaoset av känslor, när första chocken lagt sig. Nu ska man tvingas stå på egna ben. Igen.