varmt välkommen
Då vet man att man är i Umeå:
1. Du letar närmaste vägen till centrum från din nya bostad och hamnar helt plötsligt mitt ute i skogen.
2. Du finner att det är hela 5 personer som står och diggar i ösregnet till bandet som ger allt på den stora scenen, riggad mitt på torget.
3. Du tar en två timmar lång promenad och kommer hem med händerna alldeles blåa efter alla bär du ätit.
4. Du sätter dig på bussen en fredag kl 19.00 och chauffören som har på sig en sliten reaggemössa spelar bl.a "Don't Worry, Be Happy" högt ur högtalarna OCH passagerarna sjunger med...
5. Du hittar Universum.
Haft två underbara dagar här uppe och en till återstår innan jag skickar tillbaka gossen hem till er. Det enda jag ångrar att jag lämnade hemma är regnjackan, för "uppe i Umeå är det antingen sol eller snö", trodde jag ja....
24 hours to go
Ännu en frukost med mor som läggs till det förflutna och som sakta bara blir till ett minne blott bland alla de andra. Kan inte sluta fundera över hur kaffet kommer smaka imorgon, sista koppen som man tar tillsammans på ett tag. Kommer det smaka annorlunda tro?
Har nog inte riktigt förstått att man flyttar 120 mil ifrån alla som i mina ögon står för allt vad trygghet, närhet och kärlek är. Just nu känns det som att det är en härlig weekend med gossen som väntar, fast med ett jäkla tungt bagage. Bomben är inställd på söndag kl 13. Då kommer de där känslorna, en frisk blandning av tomhet, ensamhet och en hög dos ångest fylla hela mig är jag rädd. Men tror också på att förväntan och upprymdheten ska lyckas göra sig hörda i hela kaoset av känslor, när första chocken lagt sig. Nu ska man tvingas stå på egna ben. Igen.
Har nog inte riktigt förstått att man flyttar 120 mil ifrån alla som i mina ögon står för allt vad trygghet, närhet och kärlek är. Just nu känns det som att det är en härlig weekend med gossen som väntar, fast med ett jäkla tungt bagage. Bomben är inställd på söndag kl 13. Då kommer de där känslorna, en frisk blandning av tomhet, ensamhet och en hög dos ångest fylla hela mig är jag rädd. Men tror också på att förväntan och upprymdheten ska lyckas göra sig hörda i hela kaoset av känslor, när första chocken lagt sig. Nu ska man tvingas stå på egna ben. Igen.
no clouds in the sky
En evighet har farit förbi sedan jag senast fann mig här, sittandes med ett blogginlägg inte långt ifrån publicering. Känner mig lätt ringrostig men jag vet att med det stundande äventyr som ligger framför mig är det lika bra att göra detta till en vana än en gång. För trots att jag kommer vara många mil ifrån er, familj och vänner, känner jag att jag inte vill tappa någon av er på vägen. Därför vill jag kunna ge er en liten inblick i min vardag, så att ni lättare kan vara med och dela mina svåra stunder, men absolut främst de lyckliga med mig.
